Berättelsen om Burgas

Marken runt de tre sjöarna var trakisk långt innan den var något annat. Stammarna här fiskade i lagunerna, arbetade med salt och använde de varma källorna inåt landet vid det som nu är Vetren, där en helgedom stod runt källan.

Guldet och bronset i arkeologimuseet i centrum kommer till stor del från denna värld: gravgods, votivplattor och hästutrustning från ett folk som inte lämnade några städer bakom sig vid denna vik.

Romarna byggde sin stad borta från den utsatta viken. Deultum, grundad som en koloni för arméveteraner vid floden Sredetska sydväst om dagens stad, var den administrativa centralpunkten på denna kust; dess ruiner är ett arkeologiskt reservat vid Debelt.

Närmare bestämt blev de varma källorna Aquae Calidae — en kurort med ett badkomplex som lockade besökare från hela provinsen. Källan slutade aldrig: femton århundraden senare byggde Suleiman the Magnificent sitt eget bad över den, och den byggnaden står fortfarande kvar.

Bysantinskt och medeltida bulgariskt styre lämnade små fästningar och vakttorn runt viken snarare än en stad. Namnet Burgas spåras i allmänhet till dessa torn — från det grekiska pyrgos och dess latinska motsvarighet burgos.

Handel och makt på denna kust tillhörde de muromgärdade hamnstäderna: Mesembria, som är Nessebar, och Apollonia, som är Sozopol. Båda finns fortfarande där, och båda är en halvtimme bort.

Under Osmanskt styre var bosättningen vid bukten en anspråkslös plats för fiskare och saltarbetare, överskuggad av Anchialos – dagens Pomorie – längre upp längs kusten. Salt från lagunerna var dess enda export av betydelse.

Detta salt skördas fortfarande från samma pannor vid Atanasovsko Lake, med samma metod, vilket gör det till den äldsta kontinuerliga industrin i distriktet.

Efter 1878 befann sig staden i den autonoma provinsen Eastern Rumelia, och anslöt sig till det Bulgarian principality vid enandet 1885. Vad som dock gjorde den till en stad var infrastruktur: järnvägen inåt landet, och sedan hamnen.

Den kommersiella hamnen öppnade 1903 och förändrade allt – spannmål och salt ut, kol och maskiner in, och en köpmannaklass som anlade gatorna och byggde husen du går förbi på Bogoridi idag.

Sea Garden anlades längs klippkanten från 1910 efter en design av trädgårdsmästaren Georgi Duhtev, och den satte stadens prägel: parken, inte ett torg, är där Burgas samlas.

Mellan krigen växte staden på fisk, salt och sjöfart, och förvärvade kasinobyggnaden, badanläggningarna och promenaden som fortfarande ramar in vattenkanten.

De socialistiska decennierna förvandlade Burgas till en industristad. Den petrokemiska anläggningen nordväst om staden, byggd från tidigt 1960-tal, blev det största raffinaderiet på Balkan peninsula, och distrikten med prefabricerade byggnader – Lazur, Izgrev, Slaveykov, Meden Rudnik – byggdes för att hysa arbetskraften.

Befolkningen mångfaldigades flera gånger under en generation. De flesta som bor i Burgas idag bor i den staden, inte köpmannastaden.

Sedan 2000-talet har staden investerat sina pengar i vattenkanten: piren återuppbyggd, parken utökad, de gamla hamnlagren öppnade som ett kulturkvarter, sjöarna skyddade och försedda med cykelvägar, och flygplatsen i Sarafovo har vuxit till en riktig port.

Arena Burgas, inomhushallen som kommer att stå värd för tävlingen, tillhör samma program – en arena byggd för en stad som bestämde sig för att hellre vara en destination än en raffinaderistad.

I maj 2027 blir Burgas värdstad för Eurovision Song Contest. För en stad som bara fick en hamn 1903 är det ingen liten sak att vara värd för världens största livemusikevenemang.

Det är också första gången som större delen av Europa kommer att titta närmare på denna kuststräcka. Vad de kommer att hitta är en ung stad på mycket gammal mark – vilket är hela historien på denna sida.